MIN FÖRLOSSNING

Okej. Igår blev vår lilla Hugo fyra veckor, och det är idag 30 dagar sedan jag trodde att jag skulle svimma utav både smärta, trötthet & kärlek. Här är min förlossningsberättelse.

___________________________________

Beräknad Förlossning var den 22:a december, och när dagen var kommen gav jag mig ner på stan, i lite smått desperation, för att få tiden att gå snabbare. Jag shoppade de sista julklapparna tillsammans Klas och åt lunch på Vinci med min syster och hennes kille. Men jag mådde lite illa så tog bara in en skål bröd och en Cola Zero, haha. Jag kände mig lite annorlunda i kroppen, var lite illamående och konstig känsla i magen. Men jag trodde att det berodde på nervositeten som då fullständigt tagit över mig. På eftermiddagen åkte vi hem till mina föräldrar för att käka pizza, men jag fick knappt i mig en halv (väldigt ovanligt för att vara mig, hehe). Klockan 18:00 var vi hemma igen, och trötta och nervösa la vi oss snabbt tillrätta i sängen för att kolla de sista avsnitten av Bachelor. ”Så tråkigt att det inte blev någon bebis idag heller”, tänkte jag. ”Och bara han inte kommer på julafton!” Men bara 30 minuter senare sätter jag mig hastigt upp i sängen: ”Klaaas!” Han tittar på mig: ”Nä?”.  Jag börjar skratta i panik. ”Antingen kissade jag ner mig precis, eller så gick vattnet!”. Jag ställde mig upp och det sistnämnda var ett faktum.

Vi ringde till förlossningen direkt och var välkomna in. Känslan när vi sprang omkring hemma och packade ihop det sista till väskorna var så häftig! Samtidigt som kroppen skakade utav adrenalin så skrattade vi av både nervositet, lättnad och lycka. Och eftersom att vi bara har 5 minuters bilväg så var vi inne på förlossningen redan 18:45. Vi gjorde CTG och konstaterade vattenavgången. Men eftersom att jag inte hade det minsta ont så blev vi hemskickade igen. Med orden: ”Ja, det kan dröja ända till juldagen innan det sätter igång”. Aldrig i livet tänkte jag. Jag var så redo på att få ut Hugo NU! Men vi åkte hem, fortsatte kolla Bachelor, och vid 23-tiden var värkarna igång! De gjorde rejält ont nästan direkt, och vi försökte klocka med värk-timer men det var svårt att veta när de kom och avtog eftersom att de höll i mer eller mindre hela tiden. Smärtan (enligt mig) går att föreställa med att man gör ”tusen-nålar” med livmodern. Fast värre. En ilande och stickade smärta.

Klockan 01:00 kände jag att jag inte kunde jag inte hantera smärtan hemma längre längre så då ringde vi in till Förlossningen igen. Jag fick rådet att ta värktabletter (haha…) och lägga värmekudde på magen. Vi kämpade på ytterligare en timme hemma, men sedan gick det inte längre så vi åkte in. Jag tog en värk i hallen innan vi sprang ut i bilen. Minns knappt bilfärden. Väl inne på sjukhuset fick vi komma in i ett rum där det fanns två sängar, och jag fick mitt armband som betydde att jag var incheckad och inte skulle åka hem utan en bebis (!). Jag fick en morfintablett emot smärtan och sömntabletter så att jag kunde få ett par timmars sömn. Här var jag endast öppen 1 cm (trodde inte det var sant!!) och klockan var runt 04:00 när vi somnade.

Runt 07:00 vaknade jag utav smärtan, och jag började mitt marathon utav kräkningar. Jag bad Klas att säga till barnmorskan när hon kom in att jag behövde Epidural NU, jag hade så ont så det var så skönt att Klas kunde föra talan och att vi hade pratat ihop oss så mycket innan. Ganska snabbt efter att vi vaknat fick vi vårt förlossningsrum, och bara en halvtimme i den nya sängen kom en narkosläkare och satte Epiduralen. Det är verkligen Guds gåva till oss förlösande kvinnor. Jag minns knappt när han satte sprutan, och minns heller ingen som helst smärta. Bara en total lättnad över att den fruktansvärda värken var över. Från den stunden och fram till 12:00 ungefär körde jag lustgas. Jag fick inte i mig någonting i matväg utan endast lite saft men ändå spydde jag när värkarna hade sina toppar. Strax efter 12:30 var jag öppen 7 cm och jag hade riktigt riktigt ont. Vi har filmat en del, och jag håller krampaktigt i lustgasen och är knappt kontaktbar, men ändå ganska fokuserad. Och Klas är hela tiden världens finaste stöd. Klockan 13:45 satte krystvärkarna igång och det var dags att få ut lilla H. Jag hade legat på rygg i sängen hela tiden, och när krystvärkarna satte igång la de upp mig i gynställning med handtag att hålla i. Jag trodde inte att det skulle passa mig att föda i den ställningen, men jag funderade inte ens över att byta utan lät barnmorskorna bestämma. I 45 minuter hade jag krystvärkar och mitt enda minne, förutom smärtan vid the ring of fire, var när jag fick varma blöta handdukar som bedövning där nere och det vill jag skicka med er alla som har en vaginal förlossning framför er. Det var fantastiskt.

…Så efter långa, men nu i efterhand, ändå häftiga 45 minuter kom han ut! Klockan 14:32 lades han upp på mitt bröst. En något blå och alldeles varm sötnos som pep och letade sig upp till bröstet samtidigt som jag och Klas grät i lättnad och lycka. Han var 51 centimeter lång, vägde 3610 gram och var frisk. Och han var hos oss <3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 kommentar

  1. Å vad fint att läsa och stort grattis! Vad peppad jag blir på att föda vår lilla kille i maj ❤️